Romantik – On The Las Vegas Show Band Strip

När tjejerna dansar i ett showband i Las Vegas tänker man bara en sak. Jag vill åka dit! Lyssna på musiken. Hör takten. Det är en del av den närvaro du känner när du sitter på remsan.

Ljusen tilltalar.

Flickor på bandet dansar till ett annat slag. De rör sig med ljusen, med musiken och med takten i staden som aldrig sover.

Las Vegas

Gyllene ljus som skickar tillbaka stjärnorna till universum. Solen sover aldrig i Las Vegas.

Maten i Las Vegas.

Har du någonsin ätit på remsan? Även på sidovägarna finns inget liknande. De serverar massiva portioner av godhet, droppande av smaskig dekadens och yum. Det är för underbart att tro. Men du gör det, för showbanden vajar och du blir kär. Remsan erbjuder mer än bara att visa bandgalen musik. Det är en känsla av att gå genom ljus så starkt att du inte märker natten.

Sedan undrar du varför de kallar det syndstad?

Jag tappade hjärtat på remsan. Jag gav bort det.

Jag berättar en historia här.

Först är det bourbon, på is. Alltid på is. Glamouren av ljus. Och glitteret som får allt att dansa. Musiken tumlar ur baren längs remsan och sedan är det parkeringsplatserna. De är så bra upplysta och så stora. Jag menar att även parkeringsplatserna låter dig bli kär.

Och så möter du Elvis vid kapellet. De sa att han inte var den riktiga saken. Men jag känner Elvis. Han hade den smidiga rösten som sirap och melass. Och rörelserna. Mitt i meddelandet doppade han lågt och kom tillbaka och sjöng Blue Suede Shoes. Min tjej trodde att han var den riktiga saken. Jag tänker inte argumentera.

Sedan åt vi frukost på remsan.

De serverade bacon och ägg, fruktkoppar och de där långa magra korvarna. Det var ljus. Rosblad.

Och showbandet dök upp på scenen och dansade upp en storm till ett stråkband. Och mässing. Har du någonsin hört fem trumpeter och en saxofon i mitten? Det var som vattenfall mitt i bergen. Bara det hela hände i Vegas. Allt – precis där på Nevada Avenue.

Nu är jag inte säker. Men jag kommer att berätta den här historien hur som helst.

Sankt Peter var där och bevakade pärlgrindarna och på andra sidan – var himlen.

admin

Schreibe einen Kommentar

Deine E-Mail-Adresse wird nicht veröffentlicht. Erforderliche Felder sind mit * markiert.

Zurück nach oben